En utskrift från averkiev.com

Publicerad 11 Nov 2009

Jag har många gånger funderat över vad det kan bero på att man stöter på så många speciella karaktärer i Ryssland. Det finns vissa uppenbara skäl: det här landet och dess folk har nästan alltid levt under auktoritära regimer, vilket delvis har gett upphov till obehagliga människokaraktärer, det vill säga sådana som alltid försöker slinka undan och aldrig tar ansvar för något. Men det har också skapat människor som jag aldrig glömmer.

Gulagfången
En av dem träffade jag alldeles nyligen, direktören för Gulagmuseet i Moskva: Anton Antonov-Ovsejenko. Denne 89-årige före detta Gulagfånge tog emot mig i sitt arbetsrum på mycket kort varsel - antagligen för att det tyvärr inte är så många som intervjuar honom längre. Sedan satt han i fyrtio minuter och berättade om sig och sitt liv, om vad han hade upplevt i Gulaglägren i bland annat norra Sibirien. Om hur han fortfarande inte kan sova om kvällarna om han inte täcker sitt vänstra öra med högra handflatan - som han brukade göra i lägerbaracken för att på något sätt utestänga allt det förfärliga. Om hur det kändes att gå till arbetet i kolonnen av fångar i fyrtio graders kyla och veta att ett felsteg kunde leda till döden. Hur en människa efter att ha upplevt något sådant kan leda ett helt museum vid 89 års ålder - det övergår mitt förstånd.

Jag kommer aldrig att glömma hur han efter intervjun bad mig ställa mig alldeles intill honom, så att han skulle få se mitt ansikte. Han är helt blind på ena ögat och ser ytterst dåligt på det andra, men om man står alldeles intill honom uppenbarar sig en grumlig bild på hans näthinna. En bild av den andra.

- Nu har jag sett er. Tack, nu kan ni gå, jag är väldigt upptagen i dag, sade han sedan vänligt och myndigt. Och jag lämnade hans överbelamrade arbetsrum och tänkte på hans spröda händer och hur han hade försökt skydda dem i fyrtio graders köld. Jag tänkte på vilket mod som kan bo i en halvblind, försvarslös person som hela sitt liv har protesterat mot ett förfärligt system. Det här systemet har Ryssland fortfarande inte kommit till tals med, men det finns tappra människor som Anton som har stått upprätt i hela sitt liv och alltid kommer att göra det.

Vetenskapsmannen
Jag kommer aldrig att glömma Sergej Zimov, vetenskapsmannen som jag träffade i Tjerskij uppe vid Östsibiriska havet i det fjärran Jakutien i oktober då jag gjorde ett reportage på hur klimatförändringen påverkar Sibirien. Denna långa, resliga man med långt lockigt hår i hästsvans på ryggen var sinnebilden av den typs personer som också är en del av Ryssland - människor som struntar i systemet och fattar sina egna beslut. Zimov hade forskat i tundran i flera decennier när Sovjetunionen föll samman och han fick ett meddelande av universitetet i Vladivostok att han kunde packa sina saker och lämna forskningsstatiionen i Tjerskij, för det fanns inte längre några resurser att upprätthålla den. Det brydde sig Zimov inte om. I stället sökte han finansiering av Sorosfonden och andra utländska fonder, och leder nu en framgångsrik forskningsstation med ett tiotal anställda. Han hade inte ett ögonblick tvivlat på att han inte skulle kunna klara av att jobba för det han tror på. Det är sådana människor som Ryssland också skapar - i ett samhälle där ingen hjälper dig blir du antingen hjälplös eller handlingskraftiga.

Historielärarinnan
Och så kommer jag aldrig att glömma historielärararinnan Anastasija Burdina som jag träffade i högstadieskolan 1205 i centrala Moskva. Jag fick följa med hennes undervisning i rysk historia, bland annat den stora terrorn under Stalintiden. Burdina hade modet att tala om för eleverna precis hur det hade gått till, utan att försköna eller rättfärdiga, men också utan att överdriva. Hon tvingar sina elever att tänka i en tid där det är allt annat än opportunt i Ryssland att tala om Sovjetunionens mörka sidor. Och hon gjorde det med en sådan pedagogisk bravur, med en sådan professionalism, att jag satt som fångad. När jag intervjuade henne efteråt sade hon att hon jobbar som lärare så länge hon får undervisa som hon vill. På något annat sätt tänker hon inte göra det.

< Att handla så kräver också mod.
Alla dessa människor i Ryssland har inspirerat mig till att själv försöka vara modig. Det lyckas inte alltid. Men det hjälper när jag tänker på vilka risker de här människorna tar, och hur de tror på sig själva, trots att de har mycket större hinder att kämpa mot och mycket mer att förlora än jag. De får mig att känna att man faktiskt kan klara ganska mycket i livet, om man vill och bestämmer sig för det. //Anna-Lena Laurén, YLE