RYSSLAND I SVERIGE

I SVT börjar nu en serie program om rymdkapplöpningen eftersom det drar ihop sig till fyrtioårsjubileet av Neil Armstrongs landstigning på månen. Att USA vann kapplöpningen till månen och brukar förklaras med att teknikutveckling i Sovjetunionen släpade efter den i USA och att orsaken till det är att innovationer frodas bäst i en marknadsekonomi. Sovjets rymdteknik var kanske inte lika avancerad som USA:s men det är inte tillräckligt för att förklara varför USA vann. Förklaringen tror jag ligger i en, hittills kanske förbisedd, svaghet i hur beslutsprocessen i en diktatur fungerar.

Sovjetunionen tog ledningen i rymden i slutet av femtiotalet genom en liten grupps beslutsamma insats. I kretsen kring Sergej Koroljov, chefskonstruktören för Sovjets första kärnvapenbärande interkontinentalrobot, fanns rymdentusiaster som lyckades övertyga politikerna om att sända upp de första satelliterna. När dessa satelliter blev en stor politisk framgång fick Koroljov fortsätta med fler, ännu mer sofistikerade projekt. Men trots det var Sergej Koroljov tvungen att göra det rymdskepp som sände ut den första människan i rymden, Gagarin, så att det också kunde användas som fotospaningssatellit - det som i dagligt tal kallas spionsatellit. Och så fortsatte det - varje nytt rymdprojekt måste ha någon slags militär nytta. Det gällde också den gigantiska raket (N-1) som Koroljov avsåg att använda för att ta upp kampen med NASA:s Apollo. N-1 motiverades t.ex. med att den kunde placera ut bemannade fort i rymden från vilka kärnladdningar kunde släppas ned på amerikanska städer - en tekniskt ineffektiv metod att realisera Armageddon! Militären var naturligt nog skeptiska och utvecklingen av N-1 gick med snigelfart under sextiotalets första år då NASA körde med full fart framåt mot månen.

Så småningom började Sovjetledarna inse att USA menade allvar med att sända människor till månen och ledarna för de stora konstruktionsbyråerna kom upp med förslag till rymdprojekt för att på ett enkelt sätt snuva USA på utmärkelsen att ha sänt människor till månen. Idén var att sända kosmonauter runt månen - utan att landa. I allmänhetens ögon skulle Sovjetunionen dånyo vara först i rymden.

Koroljov hade en mycket svår konkurrent - chefskonstruktören Tjelomej, som ledde en egen konstruktionsbyrå och som dessutom hade varit slug nog att anställa partiledarens Nikita Chrusjtjov son Sergej. Tjelomei föreslog det ena avancerade militära rymdprojektet efter det andra och naturligtvis också ett sätt att sända människor runt månen och fick det godkänt. Tjelomej föreslog att han skulle använda en jättelik militär raket som han höll på att utveckla (som dock var mycket mindre än N-1). Samtidigt höll Koroljov ockå på med ett liknande projekt medan han tragglade vidare med N-1 och pappersutredningar av en motsvarighet till Apollorymdskeppet.

Till slut började sovjetiska myndigheter, med vetenskapsakademien i spetsen, inse att USA menade allvar med Apollo och att NASA:s tidplan nog skulle kunna infrias. I mitten av 1964, strax efter att Chrusjtjov besökt Sverige, fick Koroljov äntligen klartecken att ta upp kampen med Apollo. Då pågick således tre olika projket för bemannade månfärder: Tjelomejs plan att sända människor runt månen och tillbaka till jorden, Koroljovs projekt med samma mål samt Koroljovs lan att landa på månen. Inom ett år hade De två projekten att runda månen slagits ihop till ett med Tjelomejs raket och Koroljovs rymdskepp. Hänger ni med? Det är lite komplicerat!

Hur gick det? Det var ytterst nära att Sovjetunionen kommit först med att sända människor runt månen och tillbaka till jorden! N-1-raketen utvecklades i flygande fläng, provsköts fyra gånger men fungerade aldrig. Sovjetunionens motsvarigheter till USA:s Apolloskepp och månlandare provades i omloppsbana och fungerade utmärkt. Sovjetunionens månlandningsprojekt lades ned 1974 då Apollo var över. Sovjetunionen lyckades emellertid med ett "reservprojekt" för att samla in mångrus. Automatiska rymdfarkoster landade på månen 1970, 1972 och 1976, tog månprover och sände dem tillbaka till jorden. Dessutom placerade man två fjärrstyrda bilar på månen 1970 och 1973.

Hur kunde man ha tre bemannade månprojekt på gång samtidigt? Hur kunde en så destruktiv konkurrens pågå mellan olika sovjetiska "rymdimperier"? Fanns där ingen centraliserad ledning av rymdprogrammet som kunde peka med hela handen och stoppa dubbelarbetet och koncentrera resurserna? Det verkar inte så - ministerier och konstruktionsbyråer hade stor självständighet. Chefskonstruktörerna likande krigsherrar med sina egna arméer som dock var oförmögna att samarbeta - de var dödsfiender i kampen om politikernas gunst. Det fanns ingen central myndighet i stil med NASA som styrde det sovjetiska rymdprogrammet. I demokratin USA var man mycket bättre på att centralisera beslut i strategiska frågor som rymdprogrammet. Man kunde tro att en diktatur är den perfekta miljön för att koncentrera resurserna mot ett mål - man har ju hört termen kommandoekonomi. Men för projekt av denna sort verkar demokratin vara en bättre kommandoekonomi.

Det som nog ligger bakom denna skillnad är att slöseri på den skala som förekom i Sovjet aldrig kan pågå i en demokrati. Den offentliga genomlysningen skulle obönhörligen ha avslöjat slöseriet. I det superhemliga Sovjetunionen kanske de centrala beslutfattarna inte ens kände till hela vidden av slöseriet.

Så slutsatsen är att Sovjetunionens rymdteknik nog hade räckt till för att komma först med människor till månen, men den totala bristen på en central styrning av det sovjetiska rymdprogrammet gav segern till USA. En sådan central styrning kan bara vara effektiv i en demokrati. En förbluffande slutsats så här fyrtio år efter det att den första människan landade på månen. //Newsmill