RYSSLAND I SVERIGE

Bengt Hammarhjelm beskriver det säkerhetspolitiska läget i Europa och konstaterar att Sverige tycks bygga sitt säkerhetstänkande på en förlegad bild av världen. Medan NATOs betydelse minskar framstår Ryssland som allt starkare.

Häromveckan höll professor Bo Huldt, Försvarshögskolan (tillika styresman för Krigsvetenskapsakademien), ett föredrag för en ideell officersförening i Stockholm. Det skulle enligt programmet handla om Ryssland, men det blev i stället ett elegant svep över världsläget i stort. I detta ifrågasatte föredragshållaren USA:s fortsatta supermaktsdominans. Flera konkurrenter finns på uppgång, främst Kina, Japan och EU. Först därefter nämnde Bo Huldt Ryssland. Detta föranledde frågor, som gav en del extra upplysningar. De var ganska försiktiga. Det är vad man kan vänta av en person som offentligen företräder både Försvarshögskolan och Krigsvetenskapsakademien. Någon kritik mot Sveriges försvarspolitik kom inte. Bo Huldt berörde den inte ens. Auditoriets skepsis mot denna kom alltså inte att skingras.
Det har sedan Sovjetunionens fall 1991 varit regel att nedvärdera Ryssland. Under president Jeltsins tid ansågs dess ekonomi vara i "fritt fall" och dess krigsmakt under upplösning. Å andra sidan sågs Rysslands begynnande demokratisering som förhoppningsingivande. Denna syn måste ha bidragit till nedmonteringen av det nationella svenska försvaret.

Efter Putins tillträde som president har dessa förhållanden ändrats. Ordningen har återställts på demokratins bekostnad och ekonomin har avsevärts förbättrats. Ryssland börjar också kräva respekt från USA och EU. Ja, det visar tecken att vilja återta kontroll över de förlorade f d sovjetrepublikerna. Senast har detta demonstrerats i Estland.
Har Ryssland någon makt att sätta bakom sina strävanden? Ja, Bo Huldt nämnde olje- och gasvapnet! Det har använts mot bland annat Ukraina och sätts nu tydligen in mot Estland. Den planerade gasledningen förbi Gotland är ett led i denna maktutövning.

Eftersom Estland och de andra baltiska staterna både tillhör NATO och EU är det osannolikt att Ryssland planerar att återansluta dem, men det kan med hjälp av dessa länders ryska minoriteter destabilisera dem.
Annat förhåller det sig, enligt Bo Huldt, med Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. I första hand vill Ryssland förhindra att dessa ansluts till NATO. På sikt skulle det kunna återta en betydande kontroll över dem - om än inte som under Sovjettiden. En världsrevolution med militära medel är ju inte aktuell. Det tycks snarare vara det förrevolutionära Ryssland, som skall återuppväckas.
Ryssland förfogar över stora maktmedel genom sitt kärnvapeninnehav. Det är förstås bara användbart som avskräckningsmedel, men det är nog så vikigt. Ryssland är därför mycket irriterat över USA:s planer på att inrätta delar av sitt antimissilsystem i Polen och Tjeckien. Att detta bara skulle vara till för att möta anfall från Nordkorea och Iran, tror inte Ryssland på. Det kan lika väl vara avsett till att reducera den ryska avskräckningsförmågan.
Denna är, enligt Bo Huldt, högt prioriterad i den ryska försvarspolitiken. I övrigt satsar Ryssland i tur och ordning på armé, flyg och marin. Även där pågår en militärreform. Ett värnpliktsförsvar finns visserligen kvar men Ryssland inriktar sig främst på att upprätthålla en yrkesarmé om cirka 100 000 man, som med kort varsel skall kunna sättas in var som helst längs dess långa gränser - kanske också utanför. På sikt räknar man med att Ryssland skall kunna hålla 30 armédivisioner i god beredskap.

Det låter inte mycket, men jämfört med USA:s markstyrkor är det ingalunda obetydligt. Det finns bara sex aktiva USA-divisioner med två i reserv. Från sina NATO-allierade kan det endast räkna med en brittisk armédivision. Dessa divisioner är i stor utsträckning engagerade i Irak och Afghanistan. Situationen i Irak betecknade Bo Huldt som en katastrof. Britterna skall dra sig ur och den amerikanska kongressen vill ju, mot president Bushs vilja, dra ur även sina trupper.
Sammantaget ger detta bilden av ett något skakat USA. Detta ökar spelrummet för Ryssland. President Putin har ju också anlagt en skarp ton mot Väst i sitt tal till nationen den 26 april. Han hotade där med att inte fullfölja det s k CFE-avtalet, som syftar till att reducera de konventionella vapnen i Europa. Talet hölls samma dag som Bo Huldts föredrag. Denne kunde därför inte kommentera incidenten.

Av någon anledning nämnde inte Bo Huldt NATO i sin uppräkning av militärmakternas aktuella "hackordning". Det antyder dess begynnande försvagning. USA vänder sig alltmer mot Asien och tycks, enligt Bo Huldt, vara berett att på bekostnad av Frankrike eller Storbritannien ge Japan eller Indien plats i FN:s säkerhetsråd. FN kom förresten närmast efter Ryssland i ovan nämnda "hackordning".
Det samlade intrycket av Bo Huldts föredrag var, att Ryssland kommer att bli en viktig faktor i maktspelet - om än ej så dominerande som under Sovjettiden. Historiskt sett har Ryssland egentligen aldrig haft någon sådan roll. Bortsett från Krimkriget har det haft mäktiga allierade, som givit det möjlighet att utvidga sin maktsfär. Det gällde strängt taget också Sovjet. Först gav Tyskland det fria händer i Baltikum och mot Finland. Sedan var det Västmakterna som hjälpte det att på Tysklands ruiner upprätta en supermaktsposition.

Det finns anledning att förmoda att Ryssland kommer att spela sina kort på liknande sätt i framtiden. Det räknar Finland och de baltiska staterna med. Sverige gör det tydligen inte. Det tycks sätta sitt hopp till ett informellt samförstånd med USA och NATO.
Mot bakgrund av Bo Huldts beskrivning av dessas vikande maktpositioner, ter sig den svenska hållningen riskabel. Vår nationella säkerhet kräver mer än två tusen kontrakterade soldater i utlandsstyrkorna! //Bengt Hammarhjelm