RYSSLAND I SVERIGE

Tåget avgår från spår 1. Väntsalens gamla paneler, kristallkronor och stuckaturer kompletteras av en storbilds-TV med vrålande högtalare och en hund som sätter sig mitt på golvet och pinkar.

Nyårsafton 2004 på Kurskistationen i Moskva. Utanför säljer fyrkantiga gummor saltgurkor i snögloppet. Magra män sover mellan svängdörrarna. Själv ska jag umgås två veckor med hundraårsjubilerande transsibiriska järnvägen.

Innan tåget går köper jag en flaska champagne. Det kommer jag inte att ångra.

På tåget kommer vagnsvärdinnan med lakan och erbjuder sig bädda för 49 rubel. Jag blir ensam i fyrbäddskupén. Få väljer att resa på nyårsafton.

Tåget har knappt satt sig i rörelse förrän det knackar på dörren. En tomte vill sälja souvenirer. Jag köper fyra små nyckelringshönor. Snart knackar det åter. En 14-årig grabb vill spela kort. Kanske senare. Efter två minuter knackar det igen. Nu har han med sig ett schackbräde. Han heter Denís. Hans mamma är vagnens värdinna. Han följer med henne på jullovet. Han kan femton ord på tyska och han kan dem bra. Efter två timmars kamp är jag schack matt. Han bläddrar i mitt rysk-svenska lexikon för varje drag han gör. "Hugga" säger han när han tar en bonde. "Beräkning" säger han när han vill varna mig för en listig manöver.

Klockan tio på kvällen stannar tåget vid en station. Ut i snön rusar vagnsvärdinnor och konduktörer med champagneflaskor. De firar nyåret i Perm, tågets slutstation, dit vi kommer i morgon, där de alla bor. Perm ligger två timmar före Moskva. Jag tar min champagneflaska och ansluter mig. Blir inbjuden till personalens nyårsfest i full fart två timmar senare vid tolvslaget Moskvatid. Putin håller radiotal. Restaurangvagnens alla drypande läckerheter går laget runt. Jag gör mig mäkta populär med de enda fraser jag kan på ryska: Ryssland är ett vackert land. Ryssarna är ett präktigt folk. Skål för den ryska gästfriheten. Skål för vår sammankomst! Skål för transsibiriska järnvägen!

Klockan 02.00 firar vi svensk nyårsafton.

Morgonen därpå kommer 14-årige Denís tillbaka. Schack har under hundra år hållit ledan på avstånd på transsibiriska järnvägen. Vi spelar tre timmar tills han förklarar för mig att jag har vunnit. Det har aldrig hänt mig förr. Det känns märkligt upplyftande. Nu kan jag möta Sibirien som en segrare.

I restaurangvagnen sitter en ryss av det slag som erfarna rysslandsresenärer varnat mig för. Han har en flaska vodka och två glas framför sig. Han vinkar över mig till sitt bord. Han kan fem ord engelska och har ett flott visitkort. Han arbetar i Moskva och ska nu hem till familjen i Perm för första gången på två år. Han bjuder på vodka. Jag tackar nej, antyder att jag lider av magsår. Den som inte dricker alls kan accepteras. Men fan tar den som dricker ett glas och sedan säger stopp. Jag frågar varför han inte flyger. Bättre att varva ner ett dygn med vodka, förklarar han. Han lyckas få servitrisen att baka in vodkaflaskan i min räkning. Han vinkar glatt när jag går.

Ute råder kall, gråmulen vinter. Rökarna stiger ur stugornas skorstenar.

Vi anländer till Perm på kvällen. Det uttalas Perm, kanske Pirm, men inte Pärm. Den illrött lysande klockan på stationshuset visar 16.00. Tågen går enligt Moskvatid. Lokalt är klockan 18.00. Stationsplanen är kantad av glittriga stånd med sprit, korv och cd-skivor - musiken skräller. Jag stiger åt sidan för ett sällskap pälsklädda människor som delar en flaska champagne som de sedan kastar i snön.

Staden ligger på västsidan om Uralbergen. Personalen på hotell Turist är tillmötesgående men stan är stängd denna nyårsdagskväll. Enda som finns att äta är amerikansk hamburgerkyckling.

Dagen därpå, en söndag, vandrar jag påpälsad längs den igenfrusna floden Kama och besöker lokalhistoriska museet. En gumma säljer biljetter, en annan river biljetter, en tredje hänger in rocken. I varje sal sitter ytterligare en gumma, alla med stora guld- eller silvergarnityr i munnen, bland gamla kakelugnar och kaminer.

Spårvagnarna skramlar dovt på breda snötäckta avenyer. Rödklädda matronor säljer biljetter medan vagnarna rattas av ärtiga men sura tjejer som fräser till om man inte stiger av i tid.

Boris Pasternak bodde i Perm och skrev "Doktor Zjivago". Och det var "i en stad som Perm" som Tjechovs lät "Tre systrar" utspelas. Läser pjäsen på ett café med te och fruktsallad i gelé. Golvet är ett stort akvarium med karpar.

Det börjar snöa över gamla och nya hus. De gamla måste ha funnits här på Tjechovs tid. Servitrisen är klädd i rött och svart. Hennes enda gäster är jag och två flickor som viskar med varandra. Kanske vill de som Tjechovs tre systrar till Moskva. Det vill också hotellets receptionist, utbildad översättare och tolk i tyska. Hon får aldrig någon praktik.

- Det kommer en tysk gäst varannan månad, suckar hon. Och aldrig är det sol och klar himmel under vinterhalvåret.

Nästa dag blir fylld av vilda djur. Först följer jag med strömmen till stadens zoo och betittar lejon och tigrar som vankar av och an i kylan bakom tjocka galler. Sedan går jag på cirkus. Publiken består främst av jullovslediga barn som äter sockervadd och applåderar en dresserad björn som åker skridskor med munnen hårt hopsnörd.

Tåget ska avgå 22.02 lokal tid. Det vill säga 20.02 Moskvatid. Tåget ska ha ankommit till spår 5 för två timmar sedan. På spår 5 finns inget tåg. Vid spår 4 väntar "Moskva - Irkutsk- expressen". Jag tvekar att släpa väskorna upp och ner för höga isbelagda trappor. Andra släpar sina väskor över spåren och blir åthutade av stationsbefälet men släpar ändå. Det gör jag också.

Det är rätt tåg men ändå inte riktigt. Jag ska åka med tåg 1. Det här är tåg 10 med samma sträckning och avgångstid. Vagnsvärdinnan säger "please" och visar mig till kupén. Åter ensam i en fyrbäddskupé. Av ångorna och fläckarna på duken att döma har kupén just lämnats av ett väl insupet sällskap.

Värdinnan tar biljetterna och säger åter "please". Snart kommer hon tillbaka med en bunt lakan.

- De kostar 60 rubel, säger hon. Då bäddar jag också. Please.

Hon frågar om jag vill ha kaffe eller te. Kaffe, svarar jag. Hon tar betalt. Te verkar vara gratis.

Vagnen är modern med display som anger tid, temperatur och om toaletten är ledig. Korridoren har uttag för 220 volt växelström.

Att gå till restaurangvagnen är ett äventyr. Golvplåtarna mellan vagnarna känns hala. Dörrarna är tröga. Vintern viner in, snön yr. Ibland finns en lampa, ibland inte. Men till restaurangvagnen ska man. Folk som rest transsibiriska järnvägen non-stop beskriver gärna restaurangvagnen som resans epicentrum.

"Biffstek" är en lyckad kombination av hackad biff med stekt ägg, långa saltgurkskivor, majs och stekt potatis. I köket arbetar en äldre kvinna med mongoliska drag. Servitrisen utstrålar en raffig stadighet med sin rullande gång på höga klackar och sin skinande guldtand i framkäken. Krogen är prydlig med vita dukar på vinröda underdukar, en färg som går igen i gardinerna med en blekare nyans i tofsarna och flortunna undergardiner. Men klockan är mycket, serveringen stänger. Servitrisen tar på sig en städrock och far omkring på samma höga klackar och rullande gång. Senare på natten skymtar jag henne fladdra förbi i korridoren.

Man ser mer än man tror när man sitter uppe med släckta lampor i en tågkupé och tittar ut över landskapet då marken är ljus av snö. Och vilken trafik. Dubbelspår hela vägen till Vladivostok, 929 svenska mil. Godstågen väntar på nattkalla stickspår. Det lyser svagt i loken.

Tåget har behaglig fjädring. Bra krängningshämmare. Vagnen skakar egentligen inte. Den gungar. Inser man det så sover man bättre. Rälsen är helsvetsad så det dundrar inte. Men tåget skramlar genom många växlar.

Nästa morgon vaknar jag långsamt. Snön vivlar utanför fönstret. Resan går längs en flod med övervintrande lyftkranar, sedan genom en blandning av urskog och kraftledningar med järnvägen som själva kraftleden genom landskapet. Under järnvägsbron i Omsk är gubbar ute och pimlar på isen.

Vid uppehållen på stationerna drar vagnsvärdinnorna på sig kappor och mössor och hackar bort is från tågets underrede. De sliter som djur. Det är 26 grader kallt.

Lokala passagerare stiger på, åker femtio mil eller så, stiger av. I kupén bredvid åker en familj med en far som skäller på barnen hela kvällen. Han blänger och hälsar inte. Men på morgonen skrattar hela familjen, fadern mest, som om han vunnit högsta vinsten, eller om han bara är morgonmänniska och sur på kvällen.

En allvarlig man i nästa kupé försöker förgäves förklara tidtabellen på väggen. Han kan bara ryska. Det kan inte jag.

På kvällen stannar vi i Novosibirsk. Tågvärdinnan ropar "Please" och pekar på det stora stationshuset, byggt åren 1929-41, ett palats i blått och grönt med en luftigt modernistisk interiör, skinande rent och snyggt trots att alla rusar ut och in med snöiga skor. Ett flott men folktomt café inbjuder till kaffe och armenisk konjak. I högtalarna sjungs "Besame mucho" - på ryska. Vagnsvärdinnan väntar i vagnsdörren.

- Beautiful! ropar hon och pekar på stationshuset. Jag håller med. Tågets lilla blonda chefskonduktör går förbi. Hon hälsar med en vänlig min. Hon har tre stjärnor på sin mörkblå uniform, kortkort kjol och långa svarta stövlar.

Tåget är helt bemannat av kvinnor - utom i loket, men det kan vara en tillfällighet. Exempelvis såg jag inte en enda manlig spårvagnsförare på hela resan.

Nästa morgon består bebyggelsen av spridda byar med små, grå träkåkar. Vi lunkar långsamt in i Krasnojarsk - tågen kör alltid långsamt in på stationerna. Bangården är ett snårverk av kontaktledningar, stolpar och signaler som måste hålla en armé av elektriker och ingenjörer verksamma dygnet runt.

Klockan på tåget är tio på förmidddagen. Lokalt i Krasnojarsk är hon två på eftermiddagen. En taxifarbror i Lada pekar under färden ut en stor staty av Lenin och en ny stor Mercedesbil.

Lokala balettskolan har avslutningsuppvisning på operan. Det kryllar av småbarn och släktingar i salongen. Utanför vimlar det av stora isskulpturer. Hela stan är där, äter korv, åker kana, har kul. Krasnojarsk är en sympatisk stad och måste vara vacker när det våras vid floden Jenisej. Dock bodde inte Lenin i det ruckligt patinerade trähus som nu är litteraturmuseum, förklarar de tre damer som driver museet. Däremot anlände han 1891 med hjulångaren s/s "Nicolai" som nu vilar på betongfundament vid kajen av Jenisejs frusna flodfåra. Bredvid ligger en modern färja, under vintern tillhåll för nattklubben "Bukmopug"

Tåget till Irkutsk avgår halv två på natten. Nu delar jag kupé med tre män. Ingen av dem säger något. En är kraftig som en brottare, snaggad, klädd i träningsoverall, utan en blick i ögonen, hälsar inte, ligger bara på sin säng och tittar i taket eller vänder sig på sidan och sover så att hans breda tjurnacke viker sig i valkar. De andre är magrare och mörkhårig, stubbad han också, klädd i svart träningsoverall. Han äter färdiglagad mat ur en plastburk. Den tredje är kines. Vi försöker konversera via ett översättningsprogram han har i sin mobil men det går trögt. Han heter Li Po.

I korridoren vankar en uppskruvad karl i shorts och fullt med tandkräm i mungipan. En annan man med dyster uppsyn och ena handen i ett stort smutsigt bandage vankar också av och an. Vagnen är gammal utan några finesser. Inget pynt, inget kaffe eller te, bara den obligatoriska samovaren hos vagnsvärdinnan.

Med en majoritet av karlar i vagnen är det klart att toaletten snart ser rätt risig ut. Man lär sig att använda den toalett som ligger närmast vagnsvärdinnan. Den använder hon själv. Toaletten spolar rätt ner på banvallen. Kylan stiger upp ur hålet och bildar ånga vid krocken med det heta spolvattnet.

Ingen säger något i kupén. Ibland tjuter kinesens mobil; han får en tirad av en högröstad kvinna i andra änden.

På morgonen är en av mina kameror borta. Jag letar igenom kupén, bagaget, tittar på mina medpassagerare. Ingen tar någon notis om mig.

Brottarn ser inte direkt tjuvaktig ut. Men den andre, den tyste däruppe? Eller kinesen? Kanske en ficktjuv bakom den neutrala fasaden. Kavajen hängde slarvigt nog i dörröppningen. Vem som helst kunde ta den. Vad göra? Ingen talar annat än ryska, så ock konduktören. Jag tittar mig omkring. Brottarn sover. Den andre också. Kinesen sysslar med sin mobil.

Vi passerar Kuytun som betyder "kall". Vi stannar också i Zima som betyder "vinter". En ångande gumma säljer glass på perrongen. Den har ingen strykande åtgång. Fjorton mil senare stannar vi i Polovina som betyder "halv". I början, då transsibiriska järnvägen hade en annan sträckning, låg staden halvvägs mellan Moskva och Vladivostok. Idag ligger den 509 mil från Moskva och 421 mil från Vladivostok. Det står i den oumbärliga "Trans-siberian handbook". I avdelningen "Route guide and maps" finns varenda plats och sak av betydelse beskriven i förhållande till kilometerskyltarna som står vid banvallen utefter hela järnvägen. Skyltarna sitter dock mycket nära tåget och är nästan omöjliga att uppfatta i hög hastighet.

För att närmare grunna på kamerastölden går jag till restaurangvagnen. Där befiner sig servitrisen, gumman, kokerskan och eldaren. Gumman sover med armarna om huvudet på ett bord, kokerskan vid ett annat. Servitrisen väcker upp dem. Gumman lastar en liten vagn med öl, vatten, choklad, konfekt och ger sig i väg. Kokerskan går ut i köket. Eldaren, en man i bruna kläder, hämtar kol i bänkarna som är kombinerade soffor och kolboxar.

Vagnen är kanske inte så flott som den förra. Brungula bord med vaxduk. Men den har en hemtrevlig charm. Jag kommer att tänka på buffévagnen på tåget mellan Luleå och Kiruna på 1970-talet.

Servitrisen föreslår Kievkotlett, som ser ut som en panerad citron och serveras med skivade svarta oliver, surgurka och stekt potatis. På såna här resor är jag den perfekte gästen. Andra möter stora svårigheter. De vill ha något från menyn som inte finns. De väljer något annat, som inte heller finns. Till slut spyr de sin galla över hela järnvägen. Jag tar vad servitrisen rekommenderar. Smakar det inte så är det en dag i morgon också. I Sibirien är smidigheten viktigare.

Gumman kommer tillbaka med sin vagn. Kokerskan kommer ut ur köket. Tillsammans med servitrisen sätter de sig och äter. De tittar på mig och skrattar. Servitrisen skrattar mest. Hon skrattar tills hon blir så generad att hon måste gå ut.

När hon återvänder sätter hon sig mitt emot mig. Bara sitter där och tittar på när jag äter. Det smakar inte illa. Gumman har åter somnat med huvudet på bordet. Kokerskan likaså. De är så trötta så det finns inga som är tröttare. Man riktigt känner kylan tränga in utifrån där snön ligger hård och torr. Det kippar i vagnen som det kippar i gamla tågvagnar.

Servitrisen flyttar över och sätter sig bredvid mig. Eldaren kämpar med kolboxen bakom oss. Servitrisen berättar att hon bor på tåget. Det här är hennes vagn. Hon åker ständigt fram och tillbaka mellan Volgograd och Ulan Ude, serverar Kievkotlett, vodka, öl, år ut och år in.

När jag återvänder till kupén har de andra stigit av. Kameran är borta för gott. Måste skaffa polisintyg. Packar ihop för att stiga av. På väggen vid sängen ligger en handduk i en näthylla. Den känns egendomligt tung. Kameran är invirad i handduken. Det hade jag gjort nästan i sömnen när de andra somnat. Så hade jag själv somnat och glömt alltihop.

Irkutsk är lika kallt som det låter. Som ett monument över den transsibiriska järnvägen står tsar Alexander III staty där Karl-Marxgatan börjar vid kajen av floden Angara. Ett hundskall bort står en staty av astronauten Gagarin. Huttrande pimpelfiskare väntar på napp i små tält på isen.

Två kvinnor i päls, mor och dotter, promenerar på strandpromenaden. Dottern har lämnat Moskva och gift sig till en lugnare tillvaro i Irkutsk.

- Människorna är trevligare, atmosfären bättre, man är helt enkelt gladare.

Hon berättar att hon är utbildad historiker.

- Men nu ska jag bara ägna mig åt mitt barn ett par år. Sen får vi se.

Mamman är på besök för första gången. Hon kallar dottern "decembrist" ty hon flyttade hit i december i likhet med de oppositionella adelsmän som deporterades hit av tsaren vid början av 1800-talet.

Åker spårvagn i den kalla natten. Dricker öl på en bar, det enda som finns att äta är citronskivor. Unga skrattande sällskap beställer fram champagne och röker som besatta.

Dagen därpå besöker jag Kafé Karlsson på Leninavenyn. Kaféet är uppkallat efter Karlsson på taket som alltid varit populär i Ryssland. Kvinnor med bebisar äter glass och dricker kaffe. Andra äter korv och potatis.

Konstmuseet varvar socialrealistisk konst från kamraternas epok med äldre oljemålningar av bleka grevinnor. Kanske möter man de senares ättlingar bland de vackra och välklädda kvinnor som med självmedveten blick stiger in i blanka bilar på gatan. Bylsiga rekryter röker i kylan och ränner efter flickor som alltid går fortare.

På en servering i stadens stora saluhall, där koftklädda kvinnor säljer krämig keso och krumma gurkor, läser jag "Spader Dam", alla tiders spelnovell av Alexander Pusjkin. Tankarna går till hotellets kasino, bordellrött och murrigt med flottigt artiga vakter i fyrkantiga kostymer och mörka blickar, som övervakar krakar som, för att tala med Pusjkin, "offrar det nödvändiga i hopp om att skaffa sig det överflödiga".

Tåget avgår i ottan. Taxichauffören har somnat i bilen med motorn igång utanför hotellets beväpnade vaktkur. På perrongen hoppar och skuttar vagnsvärdinnorna i sina kappor för att hålla sig varma i den söta doften av kolbrand.

Tåget rullar ut i morgonväkten genom en bangård som verkar oändlig. Tjänstebyggnader och verkstäder med kranar som lyfter hela vagnar omges av långa ringlande godståg och tankvagnar, tankvagnar, tankvagnar. Vi som reser är en liten droppe mot det hav av olja som skvimpar i sina tankar dygnet runt på transsibiriska järnvägen.

Detta är det mongoliska transsibiriska tåget. Det trafikerar järnvägen en gång i veckan mellan Moskva och den mongoliska huvudstaden Ulan Bator. Det är också det första "riktiga" transsibiriska tåg jag färdas med. Man får skilja på transsibiriska järnvägen och transsibiriska tågen. De har fyra olika sträckningar: Moskva - Vladivostok, Moskva - Ulan Bator, Moskva - Ulan Bator - Beijing och Moskva - Beijing via Manchuriet (norr om Mongoliet). Hittills har jag färdats med expresståg som trafikerar delsträckor av transsibiriska järnvägen.

Åker denna gång tvåbäddskupé. Enda skillnaden är att det blir lättare att läsa. Den starka taklampan skyms inte av sängen ovanpå. Sänglampan är för svag. (Tips: ta med pannlampa.) Tåget vimlar av mongoliska konduktörer och järnvägspoliser. Man kan få varmt vatten ur samovaren, inget annat. Ibland ligger en kolhög på golvet vid kaminen, inskyfflad direkt från perrongen istället för i hinkar.

Längs banan står bomvakter med brandröda västar och flaggor vid varje järnvägsövergång. Den berömda Bajkalsjön, som står för en femtedel av världens sötvattensreservoar, ligger vit och infrusen under snön. Rökarna stiger från massafabriker som släpper ut avfall i floden Selenga som flyter ut i Bajkalsjön. Som turist ser man ingenting som händer under ytan, men man kan läsa sig till det. I handboken flaggas för bron över Selenga. Den ska erbjuda bra fotograferingsmöjligheter. En övergiven och insnöad armélastbil fastnar på plåten.

Ulan Ude blir sista stationen innan tåget viker av mot Mongoliet. Ulan Ude är huvudstad för den autonoma burjatiska republiken där man talar burjatiska, ett mongoliskt språk, och är buddhister. Burjaterna beskrevs med viss fasa i gamla reseskildringar. De slickade av tallriken efter middagen och lät sedan tallriken gå vidare för att bli slickad av gästerna.

Jag hade gärna velat övernatta i Ulan Ude (en guidebok noterar att hotellpersonalen är ovanligt otrevlig) men då hade jag fått vänta sex dagar på nästa tåg.

Det är bitande kallt på perrongen. Och mörkt med folk. Det mongoliska särdraget är markant. Högtalaren spelar "We wish you a merry Christmas" före varje smattrande meddelande.

Kolbilen kör långsamt på perrongen från vagn till vagn. Och kommer det inte också här en glassgumma - i denna Fimbulkyla! Huttrande hittar hon hugade spekulanter.

Hit kom upptäcktsresanden Sven Hedin i bil (!) från Peking år 1922. Han betalade 295 guldrubel för att ha en hel förstaklasskupé för sig själv till Moskva. Han ville, som han skriver "vara i fred under resan och ha möjlighet att även på dagen, när den övre soffan var upptagen, kunna ligga och läsa". Fatta den meningen den som kan.

Jag har bara betalt för en bädd och får ändå ha kupén för mig själv. Tåget är lite dystert, inga högtalare, ingen musik, inga displayer, inga dekorationer, ingen duk på bordet. Men värdinnan är vänlig och vinkar ivrigt åt mig att skynda tillbaka till vagnen på stationen i Ulan Ude. Hon räddar mig från att bli kvar i lågskor och kavaj sex dar i väntan på nästa tåg. Man kan, vilket guideböckerna inskärper, aldrig vara riktigt säker på avgångstiderna på transsibiriska järnvägen.

Landskapet är flackt med tjocka rökar och många tomma fabriksskelett. Vid Zaudinsky växlar vi söderut mot mongoliska gränsen. Tåget går knarrande genom hundra dundrande växlar förbi ett gytter av verkstäder och ofantliga timmerupplag, allt lika insnöat och kallt.

Efterhand blir det mindre snö. Stäppen breder ut sig mot en fond av blånande berg.

Restaurangvagnen är spartansk, minst sagt, som ett gammalt ölcafé med bekymmer. Mitt i vagnen tronar en TV-skärm med musikvideo efter musikvideo som alla i vagnen stampar takten till. Gästerna är mestadels mosiga, rynkiga, blekfeta, trötta - utom ett yngre lyckligt par som dricker öl.

En manlig, mycket maklig kypare sköter serveringen. Bakom sig har han två magra, bleka män, den ene i beige, den andre i brandgul t-tröja. De masar sig ut i köket. Den ene kommer tillbaka, drar upp en vodkaflaska och häller upp åt sig själv. Jag beställer soljinkasoppa och stör - bara för att någon gång i livet ha ätit stör. Soppan är ett tunt hopkok men ändå ett kulinariskt under mot stören. Den serveras med kall potatismos, sönderkokta ärter och smakar skämd. Inte ens vodka förmår bryta ner den fadda smaken. Servitören tar bort tallriken utan att höja ögonbrynen. De magra männen röker cigaretter under skylten Rökning förbjuden. De dricker vodka, hostar och verkar ha gjort sitt i livet. Endast det unga öldrickande paret ser ut att ha en framtid - utom i ett avseende. De beställer in mera öl som servitören bär in utan att upplysa dem om att tågets toaletter kommer att vara låsta under fyra timmar vid gränsen.

Med viss fruktan har jag sett fram mot gränskontrollen. Alla har sagt och skrivit att man måste se till att all utländsk valuta är vederbörligt stämplad på valutadeklarationen man fyllde i vid inresan till Ryssland. Allt som inte är stämplat konfiskeras. Bara det att jag aldrig fick någon deklaration att fylla i. Men ingen frågar efter den. Jag får fylla i en utresedeklaration och så är det bra med det. Men helt säker ska man nog inte vara. Spara därför alla stämplar och alla papper som ser officiella ut.

Den mongoliska gränsstationen heter Sukhbaatar, grundad 1940, uppkallad efter den mongoliske revolutionsledaren Damdinii Sühbaatar. Med sina tinnar och torn liknar stationshuset ett sagoslott. Mongoliska järnvägare kommer med sina hammare och kollar klangen i vagnshjulen. Kupédörren slås upp av översta passpolisen, en stramt uniformerad allvarlig kvinna med stora svarta ögon, skarpa mongoliska anletsdrag, korpsvart hår, blanka knappar, klargrön skinnmössa och högklackade myggjagare - med förlov sagt en alldeles osannolik uppenbarelse.

Här får man fylla i en hälsodeklaration angående sars. Sedan kommer svartväxlare med sedelbuntar så stora att man omedelbart misstänker att kursen är dålig. De måste ha mutat sig förbi konduktörerna, som är trötta efter ett arbetspass på tio dygn tur och retur och kan behöva en extra hacka.

Det tisslas och tasslas i korridoren hela natten. Kurirer kommer kånkande på stora bärkassar. Tullen sover sött. På morgonen ger jag vagnsvärdinnorna varsin penna som det står Dagens Nyheter på. Efter en stund ger mig den ena värdinnan i gengäld en karamell.

Det är kolmörkt och kallt på stationen i Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Det är kallt på hotellet och kall t på stan. Kylan känns bara ännu starkare när det inte är någon snö. Men det är här den kloke transsibiriske resenären skickar sina vykort. Huvudpostkontoret har en hel sal med kiosker där vänliga damer säljer vackra vykort och ännu vackrare frimärken. Här blir man också av med allt man har i fickorna om man inte passar sig. Fattiga hemlösa barn i bylsiga kappor försöker få ihop till något att äta. De bor under gatan vid den varma fjärrvärmeledningen. Prostituerade änkor gör famlande framstötar på torget. Ett jättehuvud av Lenin blickar ner på biljardspelarna som tagit över det gamla proletärpalatset.

När jag lämnar Ulan Bator är det lika tidigt, lika kallt, lika mörkt på stationen. Det ljusnar kring ett öde landskap. Det är minst tre timmar mellan varje station, varav en har en försilvrad staty av Mongoliets ende astronaut. Det är så kallt att dörrarna kärvar . Vagnsvärdinnorna får kämpa med verktyg för att få upp dem.

Tåget är kinesiskt. Kupéerna är extremt ombonade och smakfullt inredda.

Solen är stark, tåget blir hett i kylan. Jag delar tvåbäddskupé med en 24-årig mongolisk tjej som ska till Beijing och studera ekonomi. Hennes väninna reser fyrbädds i en annan vagn men vill hellre sitta i vår kupé. Hon ska till Beijing för att träffa sin koreanske pojkvän som är född i USA. Tillsammans med honom ska hon resa till San Fransisco.

Vagnen vimlar av mongoliska barn. Två flickor sköter sina Barbiedockor. En liten pojke rusar fram och tillbaks i korridoren. Ingen pratar engelska mer än barnen som kan några få ord. De spelar kort med sin farfar, kammar sina Barbiedockor och äter piroger.

Den mongoliska restaurangvagnen blir en överraskning med sina utsirade träpaneler och bänkar i samma stil. Dock är maten slut, serveringen ska stänga, vagnen ska kopplas från vid gränsen till Kina.

Nu ska också hjulen bytas ut. Mongoliet har Rysslands breda spårvidd (1524 millimeter) medan kineserna har "normalspår" (1435 millimeter). I en stor hall lyfts vagnarna upp av hydraulkranar. Boggierna kopplas loss, rullas bort och ersätts av andra med kinesisk spårvidd. Det hamras och slamras.

På morgonen är det nästan lika ödsligt som i Mongoliet. Kanske flera hus, flera träd och framför allt kolupplag, kolvagnar, kolbilar och kolsvarta kolarbetare.

Bebyggelsen tätnar. Vi far förbi stationer, fabriker och verkstäder med trasiga fönster och ångande skorstenar. Min kupékamrats väninna dyker upp. Hon har mycket ont i magen. Det håller i sig. Hon ligger och kvider, vrider sig i smärtor. Vad gör man? Vagnsvärdinnan är villrådig, ingen doktor ombord, flera timmar till nästa station. Jag ger flickan en värktablett. Hon somnar och när hon vaknar efter flera timmar har värken släppt. Hon ringer ett långt kuttrande mobilsamtal till sin pojkvän.

Att först vinna i schack (mot en 14-åring) och sedan kurera en ond mage (med en huvudvärkstablett) får en att känna sig som en erfaren och ansvarsfull transsibirisk resenär.

I fjärran blånar höga berg, i förgrunden är landskapet grått, bara bilar och bensin ger landskapet färg. Och gubbar i blått.

Inte ett ord, inte ett tecken begriper man. Restaurangvagnen växlar dollar till kinesisk valuta. Kursen är helt normal. Men biffen är seg i restaurangvagnen som luktar lite mysko och inte alls är lika märkvärdig som man läst om.

I Nankoy rusar alla ut för att fotografera varandra vid foten av kinesiska muren. Närmare Beijing är banvallen täckt av skräp. Vid stationerna står uniformerade järnvägsmän i givakt medan tåget passerar.

Så dyker första skyskrapan upp i fjärran, alltmedan hundar och människor gräver i sophögarna vid banvallen. Detta är ett folkrikt land med en folkrik huvudstad.

En skog av byggkranar griper omkring sig där kåkstäder skyfflats bort. Niofiliga motorleder löper sida vid sida med grusvägar. En cykelrickshaw strävar i en motlut. Stan förtätas. Spår löper samman. Nattåget från Nanking bäddas upp på ett sidospår. Tåget rasslar in över broar och växlar, bromsar in vid en perrong och stannar med ett ryck. Alla rusar ut, två veckors resa är slut.

Ove Säverman //DN