RYSSLAND I SVERIGE

Espelkamp är inte som andra tyska småstäder. Ovanligt många kvinnor har lång kjol, och det pratas mycket ryska på gatorna. De senaste femton åren har flera tusen frikyrkliga mennoniter kommit hit från före detta Sovjetunionen.

Alexander och Irene Damsen hyr ett hus med sju rum i utkanten av Espelkamp, en stad med 16.000 invånare nordost om Ruhrområdet i västra Tyskland.

De många rummen behövs. Familjen har åtta barn mellan 19 och fem år, och det nionde är på väg.

- När vi kom hit rymdes våra ägodelar i två resväskor. Nu bor vi i det här huset, säger de.

Fast det var inte i första hand av materiella skäl som Alexander och Irene Damsen lämnade staden Karaganda i Kazakstan och sökte sig till tyska Espelkamp. De tillhör mennoniterna, en frikyrklig trosriktning besläktad med amishrörelsen.

- I Sovjet var vi alltid kontrollerade av polis och myndigheter, förklarar Alexander Damsen.

Runt 6.000 mennoniter från före detta Sovjetunionen har de senaste femton åren kommit till Espelkamp. I strikt mening betraktas inte mennoniterna som invandrare, utan som återvändande tyskar ("Spät-aussiedler" heter det på tyska).

Det var Katarina den stora som lockade bland annat mennoniter till Ryssland i slutet av 1700-talet. Mennoniter har alltid vägrat krigstjänst, vilket ledde till problem i Preussen och andra tyska stater. I Ryssland slapp de vapentjänst mot att de hjälpte till att bygga landet.

De flesta tyska mennoniter bosatte sig vid floden Volga. Men när Tyskland under andra världskriget anföll Sovjet såg Stalin mennoniterna som möjliga förrädare och deporterade dem till de asiatiska delarna av Sovjet.

Både Alexander och Irene Damsen är födda i Kazakstan dit deras föräldrar deporterades. De bodde i industristaden Karaganda, med 700.000 invånare. Han arbetade på en verkstadsindustri, hon på en textilfabrik.

- Vi tänkte aldrig på möjligheten att komma till väst. Men med Gorbatjov och perestrojkan ändrades allt, säger Alexander Damsen.

Nu har familjen bott i femton år i Espelkamp. Men trots att de i Sovjet och Kazakstan kände sig som tyskar är de inte säkra på om det är Karaganda eller Espelkamp som är "hemma".

Espelkamp är en stad som grundades efter andra världskriget av svensken Birger Forell, berömd i Tyskland men okänd i Sverige.

Forell var präst vid svenska kyrkan i Berlin fram till 1942 och hjälpte flera hundra judar att fly undan nazisterna.

Han lämnade Berlin när marken började bränna under fötterna. Efter kriget kom han tillbaka till Tyskland och engagerade sig för tyskar som flytt eller fördrivits från områden som blev polska och sovjetiska när gränserna drogs om.

När Espelkamp grundades hade Forell hjälp av några amerikanska mennoniter. När de återvände till USA lämnade de kvar en församling som är bakgrunden till att Alexander och Irene Damsen och andra mennoniter från före detta Sovjet dragits till Espelkamp. Nu är drygt en tredjedel av stadens 16.000
invånare mennoniter från tidigare Sovjetunionen.

I dag finns sju bönehus och flera mennonitiska församlingar med olika inriktningar. De flesta mennoniter bevarade tyskan som familjespråk i Ryssland och Sovjet. Men det var en ålderdomlig och dialektal tyska.

Därför hör man ofta ryska på stadens gator. En bilskola vid torget har kyrilliska bokstäver i skyltfönstret, och det finns ett par butiker som säljer konserver, sötsaker och djupfryst pelmeni (fyllda degknyten) från Ryssland. Och så ser man många kvinnor och flickor med långa, nästan fotsida kjolar.

- Det står i Bibeln att kvinnor inte ska ha manskläder, säger Irene Damsen.

Många av mennoniterna i Espelkamp är lågutbildade eller har en
utbildning som inte går att använda i Tyskland. Arbetslösheten i Espelkamp ligger på nästan 15 procent.

Alexander Damsen jobbade tidigare på ett företag som tillverkar verktyg. Men sedan ett och ett halvt år är han arbetslös, förutom ett par korta anställningar.

- Men vi klagar inte. Vi är vana att klara oss på lite, säger Alexander Damsen.

Thomas Hall, DN:s korrespondent //DN