RYSSLAND I SVERIGE

I Sankt Petersburg, drygt en timmes flygresa från Stockholm, ökar antalet hivsmittade snabbast i världen. Värst drabbas de hemlösa barnen som ofta tvingas till prostitution. Anna Bodin och Paul Hansen har besökt en stad som har övergivit sina barn.

Natasja Prokofjevas andedräkt luktar kemiskt kväljande av klistret hon sniffar. Hon är sjutton år och har redan börjat tappa tänderna. Mamma är död, pappa har hon ingen kontakt med och styvfar, som förmodas ta hand om henne, har hon inte besökt på flera månader. I går lämnade hon blod för hivtestning och om två veckor ska hon få sitt svar.

Pojkarna hon delar källare och kanyler med är allihop smittade, till och med minstingen, en elvaårig spelevink som hela tiden far ut med armar och ben i ryckiga spratteldockerörelser. När en av de större killarna lyfter upp honom på axlarna lugnar han sig något, för mekaniskt limburken till munnen och suger in. Han är yngst i gänget. Maskoten. Och hans blick är bortom kontakt.

Vi tar oss ned till kvarten som Natasja och de tio pojkarna bor i via bostadshusets vattenledningar i gångar utan luft och dagsljus. Källarens tegelstensväggar har uthuggna öppningar för rören och vi tränger oss igenom med hakan pressad mot bröstet och ögonen på den tjuvkopplade elkabeln vid fötterna.

När det sista hålet är passerat kommer vi till ett bås, möblerat med madrasser och filtar. I den stillastående limlukten sitter en pojke och slevar i sig halvkall, vattnig pasta ur en kastrull. Stolt sätter hans kamrater på teven och i det flimrande ljuset syns svärmen av insektsliknande flugor i hörnet där de slänger sopor och uträttar sina behov.

De här barnen har inte råd med heroin. De injicerar butorfanol, ett morfinliknande preparat som fram till den 1 februari i år såldes fritt över ryska apoteksdiskar som smärtstillande medicin.

- Gängledaren är hivsmittad sedan fem år tillbaka, berättar Larisa Kuzmina, socialarbetare i den lokala hjälporganisationen Humanitarian Action.

- Förut var en åttaåring med, fortsätter hon.

Han var Sankt Petersburgs yngste sprutnarkoman. Också hivsmittad. Polisen tog honom i förrgår för att skicka tillbaka honom varifrån han kom. Vi har honom snart här igen.
Larisa rättar till sin vita mössa prydd med svarta, luddiga bollar. Barnen har lärt sig att känna igen hennes tokroliga huvudbonader i gatuvimlet och kommer gärna fram. Vi börjar prata med ett annat gäng där samtliga är infekterade med hiv sedan flera år tillbaka.

Ungdomarna kommer från olika delar av stan, och deras gemensamma nämnare är viruset de bär. De är mellan tretton och arton år, och några av dem har bott till och från på gatan sedan sjuårsåldern.

- Flickorna är involverade i prostitution, berättar Larisa. Pojkarna sålde sig också förut, men kunderna vill inte ha dem längre eftersom de har hiv.

Torskarna är enligt henne mestadels män i övre medelåldern, många respektabla familjeförsörjare med en väntande fru därhemma.
Ett av de barn i Sankt Petersburg som redan har hunnit insjukna i aids hörde till det här gänget.

- Vi försökte få honom inlagd, men alla sjukhus kastade ut honom eftersom han inte kunde visa sjukförsäkringsintyg och andra officiella dokument som krävs för att få vård, säger Larisa.

Ryssland har Europas största hivepidemi med omkring en miljon smittade. Sankt
Petersburg är ett av dess centrum, och bland stadens minst tio tusen, kanske tjugo tusen (enligt Humanitarian Action) gatubarn sprids viruset snabbt. När hjälporganisationen Doctors of the World testade ett mindre antal av dem förra sommaren var nästan var tredje infekterad med hiv.

Förklaringen är historisk. Sovjetunionens fall år 1991 öppnade gränserna för narkotikasmugglare. Välorganiserade knarkmaffior spred effektivt heroin från Afghanistan över hela det forna sovjetiska väldet ända fram till Östersjön. Samhället var i upplösning, och arbetslösheten ökade kraftigt, liksom alkoholmissbruket.

- I hemmen växte en generation upp utan framtidshopp. Det blev mode bland unga pojkar att injicera heroin, säger svenske professorn Lars Olof Kallings, som är FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda sändebud för aids i Östeuropa.

Att smittan har fått fäste bland injicerande tonåringar med ett aktivt könsumgänge gör epidemin i Ryssland snabb och dynamisk. Hälften av de nysmittade är flickor och trots att många av dem fortfarande är barn, eller nyss har varit det, har de redan hunnit föra smittan vidare till nästa generation. Under ett år föds det femhundra spädbarn av hivpositiva mödrar i Sankt Petersburgsområdet.

Vi tar de avgrundsdjupa rulltrapporna i tunnelbanan, genom sankmarken som staden är byggd på, ned till urberget för att där kliva på tåget till Vasilijön och Sjukhus nummer 3.
Från utsidan ser sjukhuset nedlagt ut.

Fallfärdiga trähus samsas med ett par mer solida tegelbyggnader i en naken trädgård. Inne i byggnaden ligger korridorerna utkylda och ödsliga. Golvfärgen lossnar i stora sjok där vi går och våra steg krasar i tystnaden.

I några salar med var sitt elelement utplacerat mitt på golvet finns, tack vare pengar från svenska drottning Silvias World Childhood Foundation, plats för fyrtio spädbarn. Vita spjälsängar står uppradade utmed väggarna. Ovanför varje bädd sitter ett fotografi med uppgift om födelsedatum samt för- och efternamn. Mellan lakanen ligger spädbarn med knutna nävar och sökande munnar. Övergivna av sina mammor lever de sina första viktiga månader i livet på detta specialistsjukhus för barn med infektionssjukdomar.

Personalen gör vad de kan, men när avdelningen är fullbelagd går det vid vissa tider på dygnet tjugo barn per anställd. Barnen får rena blöjor och mjölkersättning efter ett tidsschema, och de som är tillräckligt stora att äta fast föda tas upp för matning. Resten läggs på sidan i sina sängar med en kudde bakom ryggen och en under nappflaskan.

När vi kommer in i salarna är det tyst och när vi lämnar rummen följer oss en förtvivlad gråt, men den tystnar fort igen. Barnen har redan lärt sig att det inte hjälper att skrika.

Det finns två lekrum, bågnande av färgglada plastleksaker, men vid vårt besök ger läkaren inte barnen tillåtelse att komma dit. Artem, den störste pojken, kan stå upp i sin säng och försöker ursinnigt klättra ur sitt spjälförsedda fängelse. Hans ögon följer oavlåtligt personalen i salen på andra sidan glasväggen intill hans bädd. Den specialanställda pedagogen Ludmila Merkulova, alla barnens varma babusjka, står vid skötbordet. Artem sträcker fram en liten arm mot henne och deras handflator möts med glasrutan emellan.

Jämfört med många andra övergivna barn har patienterna på Sjukhus 3 det bra. Här finns, till skillnad mot de flesta andra sjukhus, ett par anställda pedagoger under dagtid. De poängterar vikten av att prata med barnen; att lära dem ord och socialt samspel.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch konstaterar i en rapport från sommaren 2005 att övergivna barn till hivpositiva mödrar är ett stort problem på Rysslands sjukhus. Några av barnen blir kvar i flera år i isolerade patientsalar där deras enda kontakt med omvärlden är en sjuksköterska med plasthandskar.

En tredjedel av de barn som föds av hivsmittade mödrar är själva smittade. Det test som används i Ryssland mäter inte virus, som i Sverige, utan antikroppar, vilket innebär att det tar arton månader innan en diagnos kan ställas. Nya metoder gör det möjligt att få svar efter bara en till tre månader men de har inte införts i Ryssland, och barnen kan därför inte friskförklaras förrän de är ett och ett halvt år. De döms att leva hela sin spädbarnstid på sjukhus, och många av dem överges.

De flesta av barnen slussas efter sjukhuset vidare till en ny statlig institution, där de växer upp tills de är stora nog att ta livet i egna händer och rymma: till gatan. På så vis sluts den tragiska cirkeln.

Men det pågår ett ideellt arbete för att bryta mönstret. I en annan del av Sjukhus 3 har Doctors of the World startat ett projekt som hjälper hivpositiva mödrar att behålla sina barn.

Mamma-plus, som projektet heter, drivs liksom spädbarnsavdelningen med pengar från World Childhood Foundation. Mödrarna som deltar får socialt, psykologiskt och ekonomiskt stöd.

- Hittills har femtio familjer medverkat och allihop har behållit sina barn, säger Roman Yorick på Doctors of the World.

En av dem är Olga. Hon är trettiofyra år, hivpositiv och mamma till en dotter på åtta månader. Själv har hon aldrig missbrukat droger, utan smittades av sin pojkvän som var narkoman, och som dog i aids för två år sedan, trettiosex år gammal.

Olgas nya pojkvän är även han missbrukare och hivsmittad. De planerar att skaffa ännu ett barn, och Olga går nu på Mamma-plus-mötena och försöker sköta sin kropp för att skjuta upp insjuknandet så länge som möjligt.

För Olga har kunskapen om hiv kommit för sent. Även om myndigheterna under den gamla Sovjettiden helt i onödan testade sina medborgare med närmast polisiära metoder, uppstod det efter unionens fall en stor passiv tystnad.

Frivilligkrafter kämpar hårt för att bryta tystnaden, och medvetenheten ökar långsamt. På en vind, dit vi tagit oss förbi en kvinna som öppnat sin dörr på glänt och skrikit att hon ska ringa efter "militsia", polis, hänger en affisch. Den sprider den radikala Front aidsrörelsens krav på makthavarna att förbättra situationen för hivsmittade medborgare.

- Jag tog affischen och satte upp den här eftersom jag tycker att människor som lever med hiv är lika mycket värda som alla andra, säger Aleksander Kovalevskij.

Han bor tillsammans med sin sjuttonåriga flickvän Anja och två uteliggare på några få kartonginklädda kvadratmeter i ena hörnet av vinden. På dagarna spelar han gitarr i tunnelbanan medan Anja dansar, berusad på utspädd läkarsprit, framför likgiltiga pendlare.

Anja har en mamma, en mormor också, men det blir alltid bråk när hon kommer hem. Ska hon stanna där måste hon följa deras vilja, och hon vill leva sitt eget liv.

- Jag har gått en journalistkurs, säger hon, Jag skrev artiklar åt en ungdomstidning, målade, dansade och sjöng. Nu har jag slutat med allt i protest. Jag vill inte vara del av det stora systemet där varje enskilt hem är en egen liten hierarki med döttrar som lyder sina föräldrar och hustrur som lyder sina män. Jag vill kunna göra mina egna misstag.

Ännu är det frihet för henne att dricka alkohol på dagen och sova på en vind om natten. Hon håller stolt fram det skära tyghjärta som Aleksander gett henne till alla hjärtans dag. "Mjau" säger det när hon trycker det i handen och hon jamar efter och stryker sig smeksamt mot sin pojkvän.

Deras vindskrypin är utrustat med några nedlusade madrasser, illegal elektricitet och en vidbränd kokplatta. Elkablarna spretar som likstela fingrar ur ett hål i väggen och på golvet ligger drivor av fimpar. Om det skulle börja brinna kan råttorna fly genom hålen i väggarna, men för människorna är vinden en dödsfälla.

Vi går ut i kylan igen. Fyramiljonersmetropolen Sankt Petersburg vid floden Nevas delta vid Finska viken, är erkänt vacker, men ytan döljer en social varböld.
Aleksander spottar på marken och saliven fryser till is. Han tar fram ett tummat foto. Det föreställer en pojke i vit skjorta med hårda kragsnibbar. Det är från skolan för föräldralösa barn i Vitryssland, där han var elev.

Trots sin korta utbildning tycks Aleksander visa större förståelse för hivproblematiken än de ryska makthavarna. Första gången president Vladimir Putin över huvud taget tog upp hiv/aids-frågan på allvar var i ett tal i höstas.

Då hade redan trettio tusen unga män sänts hem från armén på grund av hivinfektion och missbruk. Detta i en tid då landet genomlever en svår demografisk kris. Situationen är allvarlig men myndigheternas kontroll undermålig. Ryssland har det senaste året fått hundratals miljoner dollar både från internationella fonder och Världsbanken, men grundstrukturerna för att kunna utnyttja resurserna saknas.

- Några få utarbetade människor ska sköta organiserandet av aidsarbetet i Ryssland, säger Lars Olof Kallings. Det går inte i ett sådant jätteland. Det är svårstyrt och tungrott. Signalerna måste komma från presidenten om det ska hända något, och det har de inte gjort i tillräcklig utsträckning.

Eftersom epidemin i Ryssland fortfarande är relativt ny har få hunnit insjukna i aids. Barnen i Sankt Petersburg tar emot beskedet att de är hivpositiva med ett leende och går till synes oberörda tillbaka till sina källare och vindar, till vardagskampen för att få tag på droger, till delade kanyler och oskyddade, sålda samlag.

För ett par år sedan var det till och med trendigt att vara smittad. Nikita Bulanin på Humanitarian Action berättar hur deras personal hört barn säga: "Min vän har fått hiv, han är så cool."

Och viruset fortsätter att förökas ohämmat. Ingen vågar ge bromsmediciner till missbrukande hemlösa barn som driver runt okontrollerat. Tar den smittade inte läkemedlen regelbundet utvecklar viruset motståndskraft och det skulle efter några månader uppstå resistenta hivstammar som florerade bland barnen.

- Om fem, tio år kommer vi att ha en epidemi av hemlösa människor som dör i aids på Sankt Petersburgs gator, säger Roman Yorick.

Nitton år, liten och späd i spetsiga boots, tajta jeans och stickad tröja med broderade blommor ler Vera Ponomareva mot alla med glittrande ögon under en rödblond snedlugg. Hon är, liksom nästan hälften av alla prostituerade i Sankt Petersburg, hivsmittad.

I somras tog ett gatugäng henne till Humanitarian Actions center för hivtestning. Hon var deras professionella sexarbetare. Syfilis hade hon haft länge, liksom flera and­ra könssjukdomar samt hepatit (gulsot). Nu var hon även hivpositiv.

- Livet? säger hon. Det är ett helvete.

Veras historia är typisk för många barn i Sankt Petersburg. Hennes pappa dog när hon var tre, och mamman började missbruka och misshandla. Vera flydde till gatan och gängen där. Första gången hon rymde var hon sex år. Hon togs av polisen och sattes i ett hem för föräldralösa.

- Jag minns att jag grät och undrade vad jag gjorde där.

Sedan Vera rymde från barnhemmet har hon bott i trapphus, på vindar och i källare. Hon dricker alkohol, sniffar lösningsmedel och injicerar vad hon kommer över. Pengar till droger får hon genom att sälja sin kropp utmed motorvägarna. Hennes tvåårige son Denis växer upp på ett barnhem. Hon nämner tunnelbanestation där institutionen ligger.

- Jag har aldrig besökt honom, säger hon. Myndigheterna tog honom eller så lämnade jag honom. Jag vill inte berätta vilket.

Socialarbetarna på Humanitarian Action känner Vera sedan flera år och kan hennes historia väl. Nu har de övertalat henne att följa med till organisationens center för att därifrån kunna slussa henne vidare genom organisationens informella nätverk av läkare.
De ser mer luttrade än lättade ut när hon lämnar den nedslitna källarlokalen i Sankt Petersburgs centrum för att kliva in i ambulansen de har fått fram.

- Vera har varit inlagd på sjukhus många gånger, säger de. Hon stannar en dag eller två, sedan går hon tillbaka till gatan igen.

Hon behandlar ingen av sina sjukdomar.
Eftersom vården är så svåråtkomlig för stora grupper i det ryska samhället är det ofta först i samband med en förlossning som kvinnorna får veta att de är hivsmittade.

Männen får veta det om de hamnar i fängelse.
Ryssland har en miljon fångar. Inne på anstalterna råder en hård våldskultur. Droger är lätta att få tag på och unga pojkar missbrukas sexuellt av gängen som styr innanför murarna.

- De ryska fängelserna är smitthärdar för tuberkulos, gulsot och hiv, säger Lars Olof Kallings.

Bredvid Sankt Petersburgs största fängelse, Kresty, ligger ett fängelsesjukhus för dem som döms till rättspsykiatrisk vård. Här finns också en avdelning enbart för hivpositiva fångar. För närvarande får ingen av de intagna bromsmediciner men anstaltsledningen bedyrar att de undersöks en gång i halvåret och att läkemedlen sätts in när så behövs.

Fängelsesjukhuset är byggt på höjden, med en trappa som löper i ett öppet schakt genom fyra våningar. På intagningsavdelningen väntar de nyanlända bakom dörrar försedda med titthålsfönster och hängande träskyltar med texten "Karantän".

Semen sitter i ett rum med en sådan skylt och väntar på förflyttning en trappa upp eftersom han är hivpositiv. Framåtböjd, iförd endast tofflor och morgonrock trots kylan i rummet, berättar han tonlöst sin historia. Det översiggivna kroppsspråket, den tvärklippta luggen, morgonrocken, alltihop får honom att se ut som tolv år snarare än tjugoett, som han säger sig vara.

- Mor dog och lämnade mig föräldralös, säger han. Det var i Irkutsk. Jag hade en lägenhet, men tillbringade mycket tid på gatorna. Efter en tid började jag injicera heroin.

Varje berättelse inifrån fängelsesjukhuset börjar och slutar med en personlig tragedi. Som Stanislav Zaikins: tjugotreårig intern och infekterad med hiv. Han mördade sin vän och sitter sedan tre år tillbaka inlåst på obestämd tid. För honom har livet stannat, men viruset i hans kropp fortsätter att förökas tills han får medicin eller dör i aids.
Stanislav har ingen propagandaaffisch i cellen, det får han inte ha för anstaltsledningen, men vid huvudändan av sin brits har han tejpat fast en billig pappersikon. Den föreställer Messias, frälsaren som kunde bota sjuka.

Anna Bodin //DN